Främre korsbandsskador drabbar kvinnliga fotbollsspelare betydligt oftare än manliga. Forskningen pekar på flera samverkande orsaker, och mycket talar för att en stor del av skadorna går att förebygga med rätt träning.

En korsbandsskada är en av de mest fruktade skadorna inom fotbollen. Den kommer ofta utan kontakt med någon motspelare, till exempel vid en snabb vändning, en inbromsning eller en landning efter en nickduell. För spelaren innebär skadan oftast en lång frånvaro från planen och en noggrann plan för rehabilitering efter en fotbollsskada. Studier från flera länder visar samstämmigt att kvinnor löper flera gånger högre risk än män att skada det främre korsbandet, sett till antalet träningar och matcher.

Frågan har på senare år blivit en del av den bredare diskussionen om kvinnors villkor inom idrotten.

Varför drabbas damspelare oftare?

Det finns inget enskilt svar på varför risken är högre. Forskarna beskriver i stället ett antal faktorer som tillsammans påverkar belastningen på knät.

Anatomi och rörelsemönster

Kvinnor har i genomsnitt ett bredare bäcken, vilket påverkar vinkeln mellan lårben och underben. Flera studier har också beskrivit skillnader i hur knäleden är formad och i korsbandets storlek. Dessa faktorer går inte att träna bort, men de kan bidra till att knät blir mer utsatt vid vissa rörelser.

Desto viktigare är rörelsemönstret. Många skador uppstår när knät viker inåt vid en landning eller en riktningsförändring, samtidigt som foten står fast i underlaget. Forskning har visat att kvinnliga idrottare oftare landar med rakare höfter och knän och med knät i en inåtvinklad position. Det ökar påfrestningen på korsbandet. Rörelsemönster går däremot att påverka med träning, och det är där det förebyggande arbetet gör störst skillnad.

Hormoner, styrka och träningsförhållanden

Hormonella variationer under menscykeln har studerats som en möjlig faktor, eftersom hormoner kan påverka ledbandens egenskaper. Resultaten är hittills inte entydiga, och forskningen pågår. Muskelstyrka spelar också roll. En stark baksida lår och väl fungerande höftmuskulatur hjälper till att stabilisera knät.

Allt fler forskare lyfter dessutom fram omgivningen. Damlag har ofta haft sämre tillgång till fysioterapeuter, fystränare och anpassad styrketräning än herrlag. Matchschemat har blivit tätare utan att stödet alltid har följt med. Även skor utformade för manliga spelare diskuteras, men underlaget där är begränsat.

Förebyggande träning som fungerar

Det starkaste beskedet från forskningen är att skadeförebyggande träning minskar risken. Svenska studier på unga kvinnliga fotbollsspelare har visat att lag som regelbundet genomförde ett strukturerat program fick betydligt färre korsbandsskador än lag som inte gjorde det. Svenska Fotbollförbundet rekommenderar programmet Knäkontroll, som utvecklades i samarbete med svensk forskning.

Programmet tar ungefär en kvart och görs som en del av uppvärmningen. Det består av övningar i flera steg:

  • Knäkontroll på ett ben, där spelaren tränar på att hålla knät rakt över foten.
  • Styrkeövningar för baksida lår, höft och bål, till exempel knäböj, utfall och nordisk hamstring.
  • Hopp och landningar där fokus ligger på mjuka landningar med böjda knän och höfter.
  • Balans och riktningsförändringar som efterliknar situationer i match.

Effekten förutsätter regelbundenhet. Programmet behöver genomföras minst två gånger i veckan under hela säsongen för att ge resultat. Tränarens engagemang är ofta avgörande, eftersom det är tränaren som styr om övningarna blir en självklar del av varje pass.

Vägen tillbaka till planen

Den som skadar korsbandet får först en bedömning av läkare och fysioterapeut. I Sverige opereras inte alla. En del spelare väljer att först genomgå en period av strukturerad träning och fattar beslut om operation efter det. För den som vill tillbaka till fotboll med snabba vändningar rekommenderas ofta en rekonstruktion, men beslutet görs individuellt.

Oavsett behandling är rehabiliteringen lång. Den inleds med att minska svullnaden och återfå rörligheten i knät. Därefter följer en gradvis uppbyggnad av styrka, balans och kontroll. Löpning, hopp och fotbollsspecifika övningar läggs till steg för steg. Många spelare behöver nio månader eller mer innan de är redo för match, och forskning tyder på att risken för en ny skada är högre om återgången sker för tidigt.

Beslutet om återgång bör bygga på tester snarare än på tid. Fysioterapeuten mäter ofta styrkan i lårmusklerna och jämför det skadade benet med det friska. Hopptester visar hur väl knät klarar landningar, och spelarens egen trygghet i knät vägs också in. Rädsla för en ny skada är vanlig, och den mentala delen behöver plats i planeringen.

För klubbar och spelare handlar det i längden om att se skadeförebyggande träning och rehabilitering som en del av samma helhet. Samma övningar som hjälper en skadad spelare tillbaka kan, utförda i tid, minska risken att skadan uppstår över huvud taget. Med tillgång till kunnig personal, tydliga rutiner och tid för styrketräning får damspelare bättre förutsättningar att hålla sig friska genom hela karriären.

Läs mer: